Jag känner att suget på att överäta är så stort, det är oemotståndligt. Jag vet att här näst beger jag mig mot kylskåpet, skafferiet. Trots att jag redan är mätt. Och jag vet förklaringen och har endast mig själv att beskylla.

Idag orkade jag inte ta mig upp. Idag ville jag inte finnas till. Det gick inte att somna inatt, jag grubblade bara över morgondagen, praktiken. Och jag åkte inte, trots att min mor var ursinnig. Hon frågade mig "Vad är det för jävla fel på dig?" Hon var riktigt arg och jag kommer inte ihåg när hon var det sist. Tanken slår mig att jag är 18 år. Jag går skola för att jag vill det, och inte för någon annans skull. Och skulle hon bry sig så skulle hon aldrig vara arg på mig. Och jag vet att jag gång på gång också ljuger hon rätt upp i ansiktet om hon frågar om jag mår bra. Så det kanske inte är konstigt att hon tror att jag är en oambitiös och oengagerad dotter. Och jag hatar att inte kunna vara det längre. Och när hon säger skärp dig så gror det ett ännu större misslyckande i mig själv. Än sämre blir jag som dotter, kompis och elev.

Detta är då en del till orsaken, men framförallt den största är nog att jag vaknade 12.30 och hoppade över frukosten, jag var arg och for och cyklade 1,6 mil. Kom hem, var jättehungrig och åt. Fan också, så kräktes jag. Åkte till min vän, med godis för 23 kronor och lite cheezcrunchez eller hur det stavas. Ångest i mängder, ångest över att jag redan förstört allt.

Och jag sitter och frågar mig själv "Varför, varför, varför ska jag överäta? Vem säger att jag ska göra det?" Och jag kan inte svaret. Jag vet inte, ingen säger väl det? Jag själv vill ju egentligen inte det. Men något inom mig skriker om det, skriker mat mat, mat!!!

Ätstörningen är oövervinnerlig. Jag kan inte förstå mig på den eller mig själv.

Äntligen är helgen över. Men starten på vecken är ändå ett jävla helvete. Jag hatar praktik. Hatar att måsta bära ett slags ansvar. Förhoppningsvis vill jag ju såklart ha me denna praktik som en merit senare i livet. Men jag orkar inte just nu. Hatar över att jag är i denna situation. Jag skjuter alla prov och läxor upp i taket. Jag har tagit itu med ett idag, men inlämingen var i Fredags. Jag orkar inte. Hatar också över att alla gnäller helt öppet om vilka problem de har. Vet inte varför. Kan liksom inte tycka om det. Jag är iallafall anonym och gnäller, för jag står inte för det.

Hela jävla förbannade veckan har varit som en stor jävla dal. Jag är så frustrerad, måste ta i tag i det nu. Imorgon. Eller idag. Nu är klockan över tolv. Och nu ska jag fan ta itu med att inte äta massa slisk varje kväll. Om jag inte skulle göra det så skulle jag gå ner i vikt så fort. Jag sköter mig alltid så bra fram tills middagen. Då är ändå allt redan "förstört", men försöker att inte tänka det. Nej. Nu ska jag sova. Ska upp om sex timmar. Hate it.

Godnatt på er!

datumet stämmer inte.

Helgen har varit misslyckad. Katastrofal. Uppgiven.
Återkommer sen.

Veckan har varit grymt svår och komplicerad. Jag förvånas över mig själv och undrar var den viljestarka och vågade tjejen tog vägen i allt kaos längst "vägen" hit. Jag spelar mig själv i två skildringar. Jag är ytligt sett den starka, glada och positiva tjejen, utan problem. Jag är tjejen som längtar till framtiden och när jag kan uppfylla mina drömmar. Men inombords krossas mina drömmar. Jag blir den svaga, ledsna och omotiverade tjejen. Någon som bara hakar med strömmen, men som ändå inte vill vara som alla andra. Jag kan inte det.

Igår var jag hos min kurator. Vi pratade om en händelse för två sommrar sedan. Kuratorn är en söt tjej på 30 långa år. Det som är så fantastiskt med henne är att hon själv befunnit sig i samma situation som mig. Eller inte exakt samma. Allting ser ju olika ut. Men på ett eller annat sätt så är det ganska likt. Hon känns inte så "gammal" som hon är. Hon står med fötterna på jorden, och föstår mig. Det känns som om hon inte heller är så långt ifrån sin tonårstid, som det skulle kännas om jag pratade med en 50+.

Vi pratade om killar, om hur svårt jag har att låta någon killa vidröra mig. Att jag aldrig skulle kunna ge mig in i ett förhållande, om jag inte älska mig själv så kan jag inte tillåta någon annan älska mig. Hon sa till mig i något i stil med "Jag förstår att det inte är lätt för dig att killar kommer fram till dig, för som jag ser dig, så tycker jag du är jättevacker"

Och jag är en människa som inte kan ta åt sig kommentarer, många gånger kanske jag tar åt mig av dom och tror folk pikar mig istället. Eller är oseriösa. Och det känns ibland som en kniv i magen när någon ger mig en kommentar. För att det gör så ont i mig att dom bara vill vara snälla, och att det är anledningen till varför dom säger det. Istället blir jag ledsen, jag tror dem inte, jag vill istället att de ska vara tysta.

Älska mig inte, för jag kan inte älska dig.

Jag har det, jag säger det igen, och förmodligen inte den sista gången heller, jag hatar ångest, hatar mat, hatar utseenden, hatar kroppsideal, hatar speglar där allt påminns om hur äckligt och fel allting är. Hur "bullen" på magen växer. Hur "fettknölarna" på benen växer.

Allvarlig, seriöst, jag-verkligen-menar-det. Jag förstår mig inte på mig själv. Förstår inte varför jag ska äta när jag vet vad som sker sen. Förstår inte varför jag inte stannar vid en macka ibland, utan varför ska det bli tre? Kan inte förklara mig själv. Nu mer hakar jag bara på.

Müslin, de två mackorna och en bit sockerkaka, var såååååååååååååååååååååååååå onödigt. Varför kan jag inte stå emot bara? Varför ska jag lura kroppen och äta, försöka intala mig själv om att "Men detta kommer att stanna där, jag förtjänar det här". Det fungerar inte så längre. Varför kan jag då inte låta bli, allt är ett slöseri, på pengar, mat, mig själv och så vidare. Hopplöst, vansinnigt.

Jag har börjat min praktik idag. Och det mer eller mindre oroar mig hela tiden över de kommande veckorna. Jag vill, och äter alltid sallad till lunch, och jag ska äta med barnen. Dålig, dålig, dålig förebild. Jag kan inte acceptera sånt. Och jävla mellis som barnen har. Det är så frestande att jag bara vill äta. När jag kom hem åt jag wookade grönsaker och en lövbiff med keso. Äckligt, hade kryddat det nå jävulst. Igår bakade jag två sockerkakor. Åt och kräktes. Och nu är jag så vansinnigt sugen på allt sockrigt, fett.... allt. Det är så stark inpuls, och jag känner den redan någon timma innan, och för varje gång får den mig att försöka stå emot, låta bli, inte äta. Men gång på gång förlorar jag. Jag hatar det. Jag är så jävulskt less detta. Fy fan.

Har iallafall cyklat 4 km idag. åkt 1 mil med inlines och stavar. Så något är det väl. Men hatar mig själv för det jag ätit idag. Hatar vågen idag. Ska egentligen inte behöva hata mig själv, mat, eller en våg. Men det gör jag, oavsett.

Som jag har haft ont i magen idag. Men enda orsaken till problemet är att jag "straffat" mig själv, på ett eller annat sätt. I helgen har mina tankar gått i cirklar, flätat sig om vart annat. Jag förtjänar att ha ont, att gräva sig lite, lite till ner under jorden Äta, äta äta. Det enda jag gjort är att gömma mig i mitt rum hela dagen, och mig föräldrar har varit oroliga, tror jag. De har kommit ut och in och frågat om det är något, är du ledsen? Hände det något igår? Vill du ha något? Och så vidare.

Jag hatar mig själv för att jag är som jag är, eller kanske rättare sagt som jag blivit i nuläget. Jag är så dum ibland, är "hatisk", otrevlig och söker efter bråk hela tiden. Fast det är på ett omedvetet sätt. Ibland hinner jag agera då jag förstått vad jag tänkt säga. Som idag, mamma skulle tvätta mina kläder, och hon hade frågat mig en gång tidigare. Och jag svarade så jävla spydigt och otrevligt, "Men NEJ! du har ju för fan frågat hundra gånger redan?!#?#/("&!" Och kanske låter det verkligen inte så märkvärdigt för vissa av er, men för mig är det inte okej. Mina föräldrar är aldrig arg på mig. Kan dom inte skrika tillbaka då jag är elak, förstör för  mig, vad som helst. Måste dom bara "tacka och ta emot" mina agressioner, det är inte rättvist. Önskade att jag kunde spola tillbaka tiden många gånger.

Nu ska jag snart sova, börjar min praktik imorgon. Men först så ska jag göra något som inte är ok, orkar inte längre ha ont i magen och dö av ångest. Sen ska jag tjuvröka.

Godnatt.

Jag var på möte med min skolkurator i Torsdags och jag är på väg nu, kanske, att ta ett steg mot det friska livet. Om 23 dagar så är jag arton år och då ska vi kanske, om möjligheten finns ha ett möte, vi tre. Hur jag ska lösa detta. Hur jag ska gå tillväga i framtiden. Och jag är så rädd. Hallå, tankar över mat har varit en del av mig hur länge som helst, hur ska jag leva utan dessa? Jag längtar till nästa samtal på Torsdag.

Annars så vandrar min vikt upp och ner, när skolan började vägde jag fyra kilo mer. Men kan gå upp fort också. Det är så jobbigt, men nu är jag snart nere i vad jag vägde som när jag var som "lättast". Det skrämmer mig också lite, att det går så fort. Att jag väljer att göra mig av med maten medan vikten rasar. Även om mitt mål är ju att vara smal, men jag ser framför mig hur jag isåfall kan komma att se ut kring jul. Dete vill jag ju inte, eller? Vill jag det? Kanske är det så att jag vill det nu. Jag vill helst att någon skulle låsa in mig på en avdelning, lära mig att äta vanlig mat. Mitt problem är inte att jag hetsäter, det gör jag aldrig längre. Aldrig! Någon överätning ja. Mitt problem är min svåra ångest efter att jag ätit något annat än sallad. Min svåra ångest som hindrar mig från att andas normalt. Sådana dyker upp när jag ätit en viss mat, eller när tankarna är på något övrigt som är jobbigt för mig.

Nu ska jag gå. Vi hörs!

Nu börjar jag på nytt. Raderar äldre inlägg. Min gamla blogg finns kvar, men är död (www.dotter.webblogg.se) Denna blogg är i ett nytt syfte, och jag måste börja hitta en metod för att förändra min situation. Jag kan inte leva som jag gör längre. Jag är inte den jag brukade vara. Och nu mer så kan jag även själv förstå att det är en ätstörning jag bär med i vardagen, utan att verkligen förstår innerbörden i det. Vet inte när man har det riktigt, och jag undrar när jag fick den? Var det redan för sex år sedan, när jag inte ville äta skollunchen längre? Då var jag 13 år. Eller innefattar en ätstörning något så grovt som att kräkas, eller svälta sig själv. För det gjorde jag ju inte. Men tränade massor under den tiden.

Jag har under de sex tidigare år hunnit med att vara väldigt mager, vara överviktig, normalviktig, träna minst 17 timmar i veckan, gått från 66 kilo till 52 som nuvaranda vikt landat på, kräkas, överäta/hetsäta och tänkt på mat. Eller är det så att en ätstörning är när tankarna som funnits kring mat varit stora och jobbiga men som sedan övergår till en viss "handling"? Tänk om det vore så enkelt för mig om någon skulle säga det. Kräkts har jag gjort varje jävla dag i lite över ett år. För två år sedan (1:an) kräktes jag i perioder mer eller mindre, det kunde faktiskt (hör och häpna!) gå en dag eller två, kanske tre, eller en vecka. På hösten för två år sedan (1:an) kom min mamma på mig, det blev ett break, men jag överåt i mängder istället och la på mig ytterligare sex kilo. Den tiden på våren blev lätt och förväntansfull när siffrorna på vågen blev allt minde och former på kroppen visade sig allt tydligare, men allt blev kaos. Helt fel. För tre år (9:an) sedan åt jag upp mig, åt massor med godis, jag orkade inte riktigt med min livssituation. Jag hatade "livets goda" och band mig åt saker som egentligen gjorde mig mer ledsen. Mellan (8:an och 9:an) gick jag från 45 till 56 kilo och där av fick jag min menstruation så sent som i 8:an. I 7:an så vägde jag 38 kilo. Även om jag var helt outvecklad så var jag mager. Jag fick inte träna lika mycket som förut under vissa perioder här. Jag gick dansskola och dansade 13 timmar i veckan, spelade fotboll 3 ggr på kvällarna, och snowboard så fort träningen blev över eller om annan tid dök upp.

Idag är jag någon annan, och jag vet inte om jag växer i mig själv. Eller om det är tanken på att jag kommer dö om jag fortsätter som gör mig förtvivlad och rädd. Jag försöker att inte förutse eller dömma framtiden, men det är svårt, och för mig ser det inte det minsta ljust ut. Jag känner mig som ett hjälplöst barn som inte kan gå, för jag har inga ben att röra mig med. Lik som jag känner att jag inte fixar det här.

Elak har jag varit, egoistisk och dum. Tack vare för att ätstörningen frälst min kropp. Och medan jag försöker hitta fotfästet, så ramlar jag bara gång på gång.

Jag återkommer, men nu är det dags för att sova.