Så kom den diagnosen inrullande bland mina handlingar. Vet egentligen inte vad jag ska säga. Det känns som lindrigt på något sätt. Känner att mina "förskönade" svar, gett vad det jag nu ska kalla resulat. Men det känns så konstigt. Så overkligt. Hon sa några siffror efter också, men vad det var kommer jag inte ihåg.

Helt ärligt så känns det som om inget kan hjälpa mig. Allvarligt. Jag är så kritisk mot det mesta, om än jag försöker att inte vara det. Inget passar för min del, min behandlig. Jag funderar faktiskt på att hoppa av resan till det friska. Faktiskt. Det ger ingen nytta, bara med ångest och ledsamhet. Jag fixar det själv, det gör jag...

Jobb snart.
Ta hand om er.

Nu börjar jag på nytt. Raderar äldre inlägg. Min gamla blogg finns kvar, men är död (www.dotter.webblogg.se) Denna blogg är i ett nytt syfte, och jag måste börja hitta en metod för att förändra min situation. Jag kan inte leva som jag gör längre. Jag är inte den jag brukade vara. Och nu mer så kan jag även själv förstå att det är en ätstörning jag bär med i vardagen, utan att verkligen förstår innerbörden i det. Vet inte när man har det riktigt, och jag undrar när jag fick den? Var det redan för sex år sedan, när jag inte ville äta skollunchen längre? Då var jag 13 år. Eller innefattar en ätstörning något så grovt som att kräkas, eller svälta sig själv. För det gjorde jag ju inte. Men tränade massor under den tiden.

Jag har under de sex tidigare år hunnit med att vara väldigt mager, vara överviktig, normalviktig, träna minst 17 timmar i veckan, gått från 66 kilo till 52 som nuvaranda vikt landat på, kräkas, överäta/hetsäta och tänkt på mat. Eller är det så att en ätstörning är när tankarna som funnits kring mat varit stora och jobbiga men som sedan övergår till en viss "handling"? Tänk om det vore så enkelt för mig om någon skulle säga det. Kräkts har jag gjort varje jävla dag i lite över ett år. För två år sedan (1:an) kräktes jag i perioder mer eller mindre, det kunde faktiskt (hör och häpna!) gå en dag eller två, kanske tre, eller en vecka. På hösten för två år sedan (1:an) kom min mamma på mig, det blev ett break, men jag överåt i mängder istället och la på mig ytterligare sex kilo. Den tiden på våren blev lätt och förväntansfull när siffrorna på vågen blev allt minde och former på kroppen visade sig allt tydligare, men allt blev kaos. Helt fel. För tre år (9:an) sedan åt jag upp mig, åt massor med godis, jag orkade inte riktigt med min livssituation. Jag hatade "livets goda" och band mig åt saker som egentligen gjorde mig mer ledsen. Mellan (8:an och 9:an) gick jag från 45 till 56 kilo och där av fick jag min menstruation så sent som i 8:an. I 7:an så vägde jag 38 kilo. Även om jag var helt outvecklad så var jag mager. Jag fick inte träna lika mycket som förut under vissa perioder här. Jag gick dansskola och dansade 13 timmar i veckan, spelade fotboll 3 ggr på kvällarna, och snowboard så fort träningen blev över eller om annan tid dök upp.

Idag är jag någon annan, och jag vet inte om jag växer i mig själv. Eller om det är tanken på att jag kommer dö om jag fortsätter som gör mig förtvivlad och rädd. Jag försöker att inte förutse eller dömma framtiden, men det är svårt, och för mig ser det inte det minsta ljust ut. Jag känner mig som ett hjälplöst barn som inte kan gå, för jag har inga ben att röra mig med. Lik som jag känner att jag inte fixar det här.

Elak har jag varit, egoistisk och dum. Tack vare för att ätstörningen frälst min kropp. Och medan jag försöker hitta fotfästet, så ramlar jag bara gång på gång.

Jag återkommer, men nu är det dags för att sova.