..Och minus 2,5 kilo på vågen. Ätstörningen går i varierande perioder antingen en svält-period eller också då det kommer en överätningsperiod. Nu är jag inne på en svältperiod. Om sanningen ska fram så är jag mer tillfreds i mig själv och kan konstatera att jätten i spegeln är fem centimeter mindre på bredden när det knappt existerar någon näring inom mig. När jag är mätt så blir jag hela tre gånger större. Allting försöker lura mig. Min värld raseras av alla idiotiska tankar. I veckan har jag sett min själv med en så fruktansvärt avsmak att en hetsätning inte funnits att ta till, trots att jag känns mig som ett jävla fettosvullo och att allt redan var förstört.

Idag ser det annorlunda ut än för en månad sen. Idag vet några av mina lärare om det och jag skriver en bok som mitt projektarbete som jag ska trycka upp. "Vad duktig du är, du som inte äter" heter den. Det mest komiska och frustrerande är att jag bemöts som om det skulle vara så synd om mig. Men det jag fruktar mest är medlidande. Min avsikt har aldrig varit att folk ska börja bemöta mig som ett barn, en sjuk person. Jag är forfarande mig själv även om saker lyfts upp till ytan.

Det som förvånade mig mest var att min mentor som fick reda på det först sa att så fruktansvärt många i lärarkåren anat. Idag ser jag hur en personlig assisten alltid genomskådar mig och min mat i matsalen. Nästan som om det står i pannan vad hon tänker men jag vågar aldrig möta hennes blick, för hon anar också.