Jag har suttat min text tio gånger om. I hopp om att få ur mig något vettigt, eller något klokt att tillföra, så har jag istället fastnat i någon expressin afasi. Uttryckslös, obalanserad och "inte här". Orken tryter och jag förmår mig inte att leta efter min bibloteksbok för att lämna igen den, trots att jag vet att den ska vara inlämnad. Inget når fram till mig längre. Av mitt så tryggt och starka skal som skyddar mig inom skolgårdens ramar, så kan jag inte ens pressa ut en endaste tår ur min ögonvrå, när jag vill det som mest. Oacceptabelt och obefintligt. Det känns obekvämt att veta att tankarna kommer från mig när jag skriver att jag skulle vilja att någon gav mig en oskyldig död. Låt mig bara få vara ett oskyldigt offer. Så resten av planeten (som ändå egentligen inte bryr sig om en) skulle kunna fortsätta i sin ovishet, även om de brytt sig eller ej.

På tal om vänner, är inte liver märkligt. Hela vår tillvaro byggs upp från barnsben till vuxet åldrande av människor, nära & kära, bekanta och vänner. Vad är det som gör att vi känner oss så lyckliga när vi har vänner, eller mer tillfreds över vår vardag. Är vi egentligen inte kloka nog att förstå att det finns inget som heter föralltid.

Känslokall, tomhänt och ett förvirrande som fastnat i ett stort svart snurrande hjul. Där jag inte vet in eller ut. Ibland är livet energitagande, när det  handlar om att man ska försöka att leva, inte bara överleva.

Förlåt för världens mest deppigaste inlägg. Det går över, det måste det göra

Läste ett blogginlägg där en tjej beskrev skuldkänslan som den värsta känslan. Och jag låg och grubblade över detta innan jag somnade inatt. Jag tror att skuldkänslan är den ohållbara känslan som finns (..för min egen del iallafall). Ångest är ju också en som förståss toppas jobbigaste-känslan-listan. Men ångesten kan man hantera, på ett eller annat sätt. I mitt fall, så kan jag välja om jag vill äta sallad eller korv och makaroner till middag. Väljer jag det sistnämda så får jag ångest. Men skuldkänslan kan komma som ett rullande klot, och trycka en till botten. Egentligen skulle det kunna ses som världens löjligaste sak, men jag kan få skulkänslor när min mamma skjutsar mig till en vän, eller träningen. Sådana små grejer som ingen annan överhuvudtaget tänker på. Det som rör skuldkänslorna mest är att de ofta kommer i efterhand, då kastet redan är gjort..

Ber om ursäkt, för det allt för röriga inlägget. Svårt att formulera sig rätt, och jag kanske inte når fram till någon heller. Men jag kom åtminstone fram till en ny insikt.

Har sedan jul haft alla möjliga inflamationer och infektioner i kroppen. Virus och bakterier hit och dit. Läkarbesök om vartannat. Än en gång uppsökte jag läkaren i Tisdags för öronen och även mina halsmandlar. Inget kunde hittas, så blodprover togs och jag fick en tid idag, Torsdag. Det visade sig att jag har en öroninflamation och körtelfeber. Sänkan visade ingenting och det tyder på att jag burit på det länge så att kroppen vant sig. Värst av allt är att detta är som en långdragen feber (...och allt vad det innebär) och tar från veckor till månader att bli frisk. Och efter man "blivit frisk" så måste man vänta fyra veckor innan man kan påbörja träning. Då snackar vi mitt sommarlov. Detta kom så fruktansvärt, otroligt olägligt som det bara kan komma! Och det finns oturligt nog inget hjälpmedel för att motverka detta, utan istället måste jag "rida ut stormen". Fan också, jävla skit.