Jag har suttat min text tio gånger om. I hopp om att få ur mig något vettigt, eller något klokt att tillföra, så har jag istället fastnat i någon expressin afasi. Uttryckslös, obalanserad och "inte här". Orken tryter och jag förmår mig inte att leta efter min bibloteksbok för att lämna igen den, trots att jag vet att den ska vara inlämnad. Inget når fram till mig längre. Av mitt så tryggt och starka skal som skyddar mig inom skolgårdens ramar, så kan jag inte ens pressa ut en endaste tår ur min ögonvrå, när jag vill det som mest. Oacceptabelt och obefintligt. Det känns obekvämt att veta att tankarna kommer från mig när jag skriver att jag skulle vilja att någon gav mig en oskyldig död. Låt mig bara få vara ett oskyldigt offer. Så resten av planeten (som ändå egentligen inte bryr sig om en) skulle kunna fortsätta i sin ovishet, även om de brytt sig eller ej.

På tal om vänner, är inte liver märkligt. Hela vår tillvaro byggs upp från barnsben till vuxet åldrande av människor, nära & kära, bekanta och vänner. Vad är det som gör att vi känner oss så lyckliga när vi har vänner, eller mer tillfreds över vår vardag. Är vi egentligen inte kloka nog att förstå att det finns inget som heter föralltid.

Känslokall, tomhänt och ett förvirrande som fastnat i ett stort svart snurrande hjul. Där jag inte vet in eller ut. Ibland är livet energitagande, när det  handlar om att man ska försöka att leva, inte bara överleva.

Förlåt för världens mest deppigaste inlägg. Det går över, det måste det göra