Jag är helt förslappad. Imorgon börjar jag om.

Det känns som om jag är ett offer för de som undanskymts. Jag säger än en gång, att jag är en duktig elev, ambitiös och höga betyg. Jag blev uttagen av skolan att få åka och göra praktik utomlands i två veckor. Ändå så känns det som om de inte bryr sig, om den gången jag klev in på gymnasierektorns kontor tillsammans med min mentor och sökte förlängd studiegång att ingen orkar bry sig, "Hon går ju sista terminen i årskurs tre, klart hon måste klara det, om hon klarat så länge", känns det som. Trots att jag sagt att min skolkurator gärna ville styrka det. Så har jag inte hört ett ljud, jag är ett offer för de bortglömda.