Student 2010

Ett kliv ut i vuxenlivet. Nu är jag student, men inte lika fullbordad som de övriga studenter. Till hösten kommer jag att fortsätta läsa de ämnen som jag lämnat nu på våren då livet varit riktigt tungt. Min sjukdomshistoria, okej... nu lät det lite falskt, "historia". Men ni förstår..? Styrkte till min förlängda skolgång. Känns på något vis som ett misslyckande. Jag klarade inte skolan, men å andra sidan så borde jag se detta som något bra. "Vilken tur jag har som inte behöver ha ångest över dåliga studieresultat, utan istället får chansen att visa vad jag går för" Men oavsett vilket som, ger mig ångest. Har sedan slutet av mars hunnit ha, körtelfeber fyra öroninflamationer, en ögoninflamation, magsjuka och NU svinkoppor OCH öroninflamation IGEN!! Och utöver det en ätstörning, och värst av allt är att den klarat sig så bra nu på sistone. Alla hjärnspöken har hållt sig undan. Det enda jag får ut av mitt liv just nu är bara en massa virus.

The Fray- Never say never

Some things we don't talk about
better do without
just hold a smile
we're falling in and out of love
the same damn problem

together all the while
you can never say never
why we don't know when
time and time again
younger now then we were before
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go

picture, you're the queen of everything
as far as the eye can see
under your command
i will be your guardian
when all is crumbling
steady your hand

you can never say never
why we don't know when
time and time again
younger now then we were before
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go

we're falling apart
and coming together again and again
we're coming apart
but we pull it together
pull it together, together again

don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go

Söndagsångest.

Jag är helt förslappad. Imorgon börjar jag om.


Ett offer

Det känns som om jag är ett offer för de som undanskymts. Jag säger än en gång, att jag är en duktig elev, ambitiös och höga betyg. Jag blev uttagen av skolan att få åka och göra praktik utomlands i två veckor. Ändå så känns det som om de inte bryr sig, om den gången jag klev in på gymnasierektorns kontor tillsammans med min mentor och sökte förlängd studiegång att ingen orkar bry sig, "Hon går ju sista terminen i årskurs tre, klart hon måste klara det, om hon klarat så länge", känns det som. Trots att jag sagt att min skolkurator gärna ville styrka det. Så har jag inte hört ett ljud, jag är ett offer för de bortglömda.


Dessa oroande Söndagar

...Det är något visst med söndagar. Inget jag närmare kan sätta fingret på och säga Varför? Söndagar är alltid fyllda med mat. Mat är det enda jag tänker på och det är alltid någon slags "hetsdag". Och det gräver mig i magen i dagar efteråt. Jag brukar tänka att "ja, på fredag så kanske jag kan ha det lite mer tightare linnet. Då jag minskat lite i midjemått" Sjuk och desperat tanke på smalhet och allt vad det innebär.

Jag har tidigare nämt om min förlängda studietid och steget närmare har jag kommit. Berätta för min rektor som tidigare under årskurs ett var min lärare att jag ville detta. Jag visste inte hur jag skulle berätta, för att det inte skulle låta som om jag tycker synd om mig själv. Hon sa "Om jag frågar såhär, hur mår du?", detta är väl på sätt och vis en fråga som har sitt svar printat i ryggmärgen "Jo, nog mår jag bra". Där tog min lärare över och fortsatte det jag egentligen ville komma fram till. Hon var inte som alla andra lärare förvånad. Hon hade anat, som alla de andra lärarna också. Och det blir lite dubbelmoral när alla säger att de anat, de trott, de sett och så vidare. Varför i all världen har ingen frågat mig? Varför bröt ingen ner mig och sa att de såg? Varför kunde ingen ha stoppat mig? Är det verkligen ingen som brytt sig. Det känns verkligen så. Trots att när jag berättat möts av oroande och undrande blickar. Varför, varför, varför... Det blir lite dubbelmoral. Samtidigt som jag nu, blir lite fundersam och besviken så hade det nog varit lika bra att ingen frågade mig. Jag kanske behövde få ta det i "min takt"...

Motvind

Det känns som om hela mitt liv går i hård motvind. Idag kan jag inte ens förmå att känna en slint av glädje. Hur bra kan man egentligen må efter tre dagars överätande, tre gånger. Min lärare tycker att jag ska söka förlängd studietid. Och när jag berättade för mamma, att jag faktiskt inte mår helt okej. Jag mår inte bra, jag orkar inte ta itu med det enklaste som finns. Så blev hon liksom sur, som om jag gjort något fel. Hon fick mig att känna att det var mitt fel att jag mår såhär. Och till vis del, så ja, det kanske är så. Alla känslor som finns flätar sig samman till någon destruktivitet och det enda jag känner för är att rasa samman. Bryta min fasad, lägga mig ned och vakna en vacker dag... då jag kan vara den jag egentligen är, mitt vanliga jag.

Jag känner mig som en tyngande länk. Som i tid och otid tappar försvinner från verkligheten. Jag känner mig nästan apatisk, oberörd och annorlunda i jämförelse med alla andra. Jag kan inte längre vara klassens pajas, som skojar runt i klassrummet. Förväntas inte längre att vara den personen. Det går inte att le åt saker jag tidigare gjorde. Det går inte längre att skratta åt skämt som är sämst i världen. Det är inte roligt nu. Nej, jag hatar det.


Fjärilar

Gårdagen var katastrofal. Jag vet inte vad som hände, eller vad jag tänkte. Men söndagen var en evig transportsträcka med mat, mat, mat. Idag, så har det också varit annorlunda. Allt jag tänkt på har handlat om godis. Konstigt, och här sitter jag, lika fångad som alltid med min lilla godispåse.

Fjärilar i magen finns det också. Men tankar om närhet och blottande, skrämmer mig. Framtidsplaner gör mig oviss. Ibland vet jag inte vad det är med mig, vad människor ser hos mig, varför jag ser mig på ett annat sätt, varför är jag klok, men ändå så jävla osmart? Jag dör lite åt tanken, över att ingen kommer nånsin kunna älska mig.

Ingenting

Kom precis tillbaka till skolan efter ett möte på ätstörningsenheten. De tycker att jag ska börja i dagvård. Dagvård, hallå! Jag trodde det bara var anorektiker där, men inte det. Hon förklarade att det finns bara en fulländad anorektisk. Resten är normalviktiga och "de andra har samma problem som dig". Frågan är dock, jag vet inte hur, om eller när jag ska ta itu med detta. Känns som att det går i rätt riktning för mig. Jag gör mig bara av med maten i genomsnitt två gånger per dag. Även om det är två gånger för mycket. Men att ha gått från åtta till två gånger om dagen är väldigt, väldigt bra och stort för mig. Kilona trappas också ner. Precis som jag vill ha det.

Jag känner att inget kan hjälpa mig. Det finns ingenting som jag inte provat. Jag kan inte, det går inte. Jag är så fruktansvärt fånig som inte ens klarar det.


Hulkning

Jag har stått och hulkat som aldrig förr. Ögonen mina är av nyansen ljusare än vad jag brukade se. Och yrseln och illamåendet är på plats. Jag är bokstavligt blöt på min rygg efter en dusch. Ogillar vad jag känner, eller rättare sagt upplever i denna sekund. Jag luktar redan svett och dock ändå klev jag ut ren och fräsh för tio minuter sedan. Tom, men ändå inte. Känner sug. Vill äta upp min godispåse. Orkar inte meeeeeeeeer.

Vård

jag har sökt h j ä l p. Tro det eller ej. Men längre än detta fixar jag inte. That's it. Bloggen går succesivt framåt. Den dör inte, men är bara kanske döende för tillfället.

PS:

jag stod emot min första hetsätning på huuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuur länge som helst, kommer inte ihåg sist. Det händer inte idag. För nu ska jag sova. En eloge till mig då.....hehe

Observera

Jag vet att jag är sämst på att blogga. Anledningen till varför migg bloggande går i perioder är att den ibland fungerar som en slags terapi för mig. Men ibland räcker inte det, nu, och sen en tid tillbaka har allt varit åt skogen. Jag lever i en fruktansvärt misär och vill inte leva längre. Jag, som brukade stå för vem jag var gör inte det längre. Jag vet inte ens vem jag är. Mitt liv är begränsat och min kropp säger emot, visar vad hela min livsprocess tillför. Jag har väldigt sällan menstruation och nu har jag haft två månader i rad och det var i februari jag hade mens sist, och senast jag hade det två månader i rad kommer jag inte ihåg. Jag sover väldigt få timmar. Jag orkar aldrig ta mig ut och gå, eller springa. Så fort jag böjer mig fram så kommer det upp mat. Jag kan inte längre äta bland människor, om jag inte bara äter sallad. Kan inte fokusera om jag ser en oerhört smal människa. Jag hatar det. Och kan inte vistas i närheten med personen i fråga utan att känna mig kränkt och misslyckad. Och så mycket mer. Jag vill inte dö, men jag vill inte leva detta liv.

brrrrrrrrrr

Själen ligger på botten i djupaste hav
Vart är vägen dit jag ska?
Tiden har flytt medan åren gått
Du behöver inte säga nått
Överallt finns människor som vet
Att tårar aldrig slutar falla på våran planet
Oavsett tid eller evighet.

What's up next?

Åh jag är så rädd. Jag är så jävla rädd. Jag orkar inte. Allt kommer förstöras nu. Det är över nu. Föralltid.

love

Jag är inte längre rädd
Och inte heller osäker
Jag är inte löven som faller från träden
Eller molnen som skymmer solen
Jag är inte fästingen på din kropp
Och inte ens den ledsna människan som brukade vara på topp

Men vem är det jag ska lura?
Jag vill bara vara fjäderlätt och vit

Over again.

Äntligen är helgen över. Men starten på vecken är ändå ett jävla helvete. Jag hatar praktik. Hatar att måsta bära ett slags ansvar. Förhoppningsvis vill jag ju såklart ha me denna praktik som en merit senare i livet. Men jag orkar inte just nu. Hatar över att jag är i denna situation. Jag skjuter alla prov och läxor upp i taket. Jag har tagit itu med ett idag, men inlämingen var i Fredags. Jag orkar inte. Hatar också över att alla gnäller helt öppet om vilka problem de har. Vet inte varför. Kan liksom inte tycka om det. Jag är iallafall anonym och gnäller, för jag står inte för det.

Hela jävla förbannade veckan har varit som en stor jävla dal. Jag är så frustrerad, måste ta i tag i det nu. Imorgon. Eller idag. Nu är klockan över tolv. Och nu ska jag fan ta itu med att inte äta massa slisk varje kväll. Om jag inte skulle göra det så skulle jag gå ner i vikt så fort. Jag sköter mig alltid så bra fram tills middagen. Då är ändå allt redan "förstört", men försöker att inte tänka det. Nej. Nu ska jag sova. Ska upp om sex timmar. Hate it.

Godnatt på er!


datumet stämmer inte.


Svårlöst

Som jag har haft ont i magen idag. Men enda orsaken till problemet är att jag "straffat" mig själv, på ett eller annat sätt. I helgen har mina tankar gått i cirklar, flätat sig om vart annat. Jag förtjänar att ha ont, att gräva sig lite, lite till ner under jorden Äta, äta äta. Det enda jag gjort är att gömma mig i mitt rum hela dagen, och mig föräldrar har varit oroliga, tror jag. De har kommit ut och in och frågat om det är något, är du ledsen? Hände det något igår? Vill du ha något? Och så vidare.

Jag hatar mig själv för att jag är som jag är, eller kanske rättare sagt som jag blivit i nuläget. Jag är så dum ibland, är "hatisk", otrevlig och söker efter bråk hela tiden. Fast det är på ett omedvetet sätt. Ibland hinner jag agera då jag förstått vad jag tänkt säga. Som idag, mamma skulle tvätta mina kläder, och hon hade frågat mig en gång tidigare. Och jag svarade så jävla spydigt och otrevligt, "Men NEJ! du har ju för fan frågat hundra gånger redan?!#?#/("&!" Och kanske låter det verkligen inte så märkvärdigt för vissa av er, men för mig är det inte okej. Mina föräldrar är aldrig arg på mig. Kan dom inte skrika tillbaka då jag är elak, förstör för  mig, vad som helst. Måste dom bara "tacka och ta emot" mina agressioner, det är inte rättvist. Önskade att jag kunde spola tillbaka tiden många gånger.



Nu ska jag snart sova, börjar min praktik imorgon. Men först så ska jag göra något som inte är ok, orkar inte längre ha ont i magen och dö av ångest. Sen ska jag tjuvröka.

Godnatt.


Bild



Detta är lite av vad helgen innebar. Foto, kalas, fest, musik. Och nu äter jag godis. Fan också. Fan!


Säg mig.

Är det din fasad som är uttryckslös
eller din bortglömda blick
Som inte fångas med ett klick
Säg mig
Vad finns mer
När ingen längre ser?

Strävan efter att skymta kroppens ben
Gör att jag nu mer kan känna mig mer len
Men vad gör detta om ett år eller två,
Klarar jag fortfarande att stå då?

RSS 2.0