Student 2010
The Fray- Never say never
better do without
just hold a smile
we're falling in and out of love
the same damn problem
together all the while
you can never say never
why we don't know when
time and time again
younger now then we were before
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go
picture, you're the queen of everything
as far as the eye can see
under your command
i will be your guardian
when all is crumbling
steady your hand
you can never say never
why we don't know when
time and time again
younger now then we were before
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go
we're falling apart
and coming together again and again
we're coming apart
but we pull it together
pull it together, together again
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go
Söndagsångest.
Jag är helt förslappad. Imorgon börjar jag om.
Ett offer
Det känns som om jag är ett offer för de som undanskymts. Jag säger än en gång, att jag är en duktig elev, ambitiös och höga betyg. Jag blev uttagen av skolan att få åka och göra praktik utomlands i två veckor. Ändå så känns det som om de inte bryr sig, om den gången jag klev in på gymnasierektorns kontor tillsammans med min mentor och sökte förlängd studiegång att ingen orkar bry sig, "Hon går ju sista terminen i årskurs tre, klart hon måste klara det, om hon klarat så länge", känns det som. Trots att jag sagt att min skolkurator gärna ville styrka det. Så har jag inte hört ett ljud, jag är ett offer för de bortglömda.
Dessa oroande Söndagar
Jag har tidigare nämt om min förlängda studietid och steget närmare har jag kommit. Berätta för min rektor som tidigare under årskurs ett var min lärare att jag ville detta. Jag visste inte hur jag skulle berätta, för att det inte skulle låta som om jag tycker synd om mig själv. Hon sa "Om jag frågar såhär, hur mår du?", detta är väl på sätt och vis en fråga som har sitt svar printat i ryggmärgen "Jo, nog mår jag bra". Där tog min lärare över och fortsatte det jag egentligen ville komma fram till. Hon var inte som alla andra lärare förvånad. Hon hade anat, som alla de andra lärarna också. Och det blir lite dubbelmoral när alla säger att de anat, de trott, de sett och så vidare. Varför i all världen har ingen frågat mig? Varför bröt ingen ner mig och sa att de såg? Varför kunde ingen ha stoppat mig? Är det verkligen ingen som brytt sig. Det känns verkligen så. Trots att när jag berättat möts av oroande och undrande blickar. Varför, varför, varför... Det blir lite dubbelmoral. Samtidigt som jag nu, blir lite fundersam och besviken så hade det nog varit lika bra att ingen frågade mig. Jag kanske behövde få ta det i "min takt"...
Motvind
Det känns som om hela mitt liv går i hård motvind. Idag kan jag inte ens förmå att känna en slint av glädje. Hur bra kan man egentligen må efter tre dagars överätande, tre gånger. Min lärare tycker att jag ska söka förlängd studietid. Och när jag berättade för mamma, att jag faktiskt inte mår helt okej. Jag mår inte bra, jag orkar inte ta itu med det enklaste som finns. Så blev hon liksom sur, som om jag gjort något fel. Hon fick mig att känna att det var mitt fel att jag mår såhär. Och till vis del, så ja, det kanske är så. Alla känslor som finns flätar sig samman till någon destruktivitet och det enda jag känner för är att rasa samman. Bryta min fasad, lägga mig ned och vakna en vacker dag... då jag kan vara den jag egentligen är, mitt vanliga jag.
Jag känner mig som en tyngande länk. Som i tid och otid tappar försvinner från verkligheten. Jag känner mig nästan apatisk, oberörd och annorlunda i jämförelse med alla andra. Jag kan inte längre vara klassens pajas, som skojar runt i klassrummet. Förväntas inte längre att vara den personen. Det går inte att le åt saker jag tidigare gjorde. Det går inte längre att skratta åt skämt som är sämst i världen. Det är inte roligt nu. Nej, jag hatar det.
Fjärilar
Fjärilar i magen finns det också. Men tankar om närhet och blottande, skrämmer mig. Framtidsplaner gör mig oviss. Ibland vet jag inte vad det är med mig, vad människor ser hos mig, varför jag ser mig på ett annat sätt, varför är jag klok, men ändå så jävla osmart? Jag dör lite åt tanken, över att ingen kommer nånsin kunna älska mig.
Ingenting
Kom precis tillbaka till skolan efter ett möte på ätstörningsenheten. De tycker att jag ska börja i dagvård. Dagvård, hallå! Jag trodde det bara var anorektiker där, men inte det. Hon förklarade att det finns bara en fulländad anorektisk. Resten är normalviktiga och "de andra har samma problem som dig". Frågan är dock, jag vet inte hur, om eller när jag ska ta itu med detta. Känns som att det går i rätt riktning för mig. Jag gör mig bara av med maten i genomsnitt två gånger per dag. Även om det är två gånger för mycket. Men att ha gått från åtta till två gånger om dagen är väldigt, väldigt bra och stort för mig. Kilona trappas också ner. Precis som jag vill ha det.
Jag känner att inget kan hjälpa mig. Det finns ingenting som jag inte provat. Jag kan inte, det går inte. Jag är så fruktansvärt fånig som inte ens klarar det.
Hulkning
Vård
PS:
Observera
brrrrrrrrrr
Vart är vägen dit jag ska?
Tiden har flytt medan åren gått
Du behöver inte säga nått
Överallt finns människor som vet
Att tårar aldrig slutar falla på våran planet
Oavsett tid eller evighet.
What's up next?
love
Och inte heller osäker
Jag är inte löven som faller från träden
Eller molnen som skymmer solen
Jag är inte fästingen på din kropp
Och inte ens den ledsna människan som brukade vara på topp
Men vem är det jag ska lura?
Jag vill bara vara fjäderlätt och vit
Over again.
Hela jävla förbannade veckan har varit som en stor jävla dal. Jag är så frustrerad, måste ta i tag i det nu. Imorgon. Eller idag. Nu är klockan över tolv. Och nu ska jag fan ta itu med att inte äta massa slisk varje kväll. Om jag inte skulle göra det så skulle jag gå ner i vikt så fort. Jag sköter mig alltid så bra fram tills middagen. Då är ändå allt redan "förstört", men försöker att inte tänka det. Nej. Nu ska jag sova. Ska upp om sex timmar. Hate it.
Godnatt på er!
datumet stämmer inte.
Svårlöst
Jag hatar mig själv för att jag är som jag är, eller kanske rättare sagt som jag blivit i nuläget. Jag är så dum ibland, är "hatisk", otrevlig och söker efter bråk hela tiden. Fast det är på ett omedvetet sätt. Ibland hinner jag agera då jag förstått vad jag tänkt säga. Som idag, mamma skulle tvätta mina kläder, och hon hade frågat mig en gång tidigare. Och jag svarade så jävla spydigt och otrevligt, "Men NEJ! du har ju för fan frågat hundra gånger redan?!#?#/("&!" Och kanske låter det verkligen inte så märkvärdigt för vissa av er, men för mig är det inte okej. Mina föräldrar är aldrig arg på mig. Kan dom inte skrika tillbaka då jag är elak, förstör för mig, vad som helst. Måste dom bara "tacka och ta emot" mina agressioner, det är inte rättvist. Önskade att jag kunde spola tillbaka tiden många gånger.
Nu ska jag snart sova, börjar min praktik imorgon. Men först så ska jag göra något som inte är ok, orkar inte längre ha ont i magen och dö av ångest. Sen ska jag tjuvröka.
Godnatt.
Bild
Detta är lite av vad helgen innebar. Foto, kalas, fest, musik. Och nu äter jag godis. Fan också. Fan!
Säg mig.
eller din bortglömda blick
Som inte fångas med ett klick
Säg mig
Vad finns mer
När ingen längre ser?
Strävan efter att skymta kroppens ben
Gör att jag nu mer kan känna mig mer len
Men vad gör detta om ett år eller två,
Klarar jag fortfarande att stå då?