Skam, eller nått.
Jag skäms så obefintligt mycket över mig själv. Att det finns inga ord som kan ge mina känslor rättvisa. Jag börjar kunna identifiera mig med gamla spår. Precis som det var för ganska exakt ett år sedan. Dessa jävla överätningar. Jag äter mig mer än mätt (då "normala" personer endast tänker tanken "Oj, vad jag åt för mycket, mer än vad magen rymmer!") Medan jag får panik, känner mig som en rullade köttbulle, "Hallå! Kom och kläm vettja!" Och än värre blir det att efter en sådan "överätning", då näringen tömts ut ur min kropp så blir jag hungrig inom loppet av tio minuter igen. Om det är på kvällen. Under dagen får jag bara en molande smärta i magen. Och sen äter jag igen, och det kan på så vis bara fortsätta så några gånger. Förut fick jag ont i magen direkt och fick avsmak för mat.
Imorgon ska jag på möte. Ätstörningsenheten. Fast vi träffas på ungdomsmottagningen för att jag skäms. Skäms över att vistas där. Skäms över vem jag blivit. Skäms över det jag gör. Det känns mer "okej". Hatar sånt egentligen. Ni förstår nog inte, om än jag förklarar så gör nog ingen det. Jag kan rakt och ärligt säga att jag egentligen har det så fruktansvärt bra! Jag älskar mina vänner och familj. Jag får ofta höra att jag ser bra ut (?!?) Jag har inte ett enda Godkänt i skolan, bara högre. Jag är ambitiös, tro det eller ej. För varje ny människa jag berättar om vad som pågår bakom fasaden så möts jag alltid av ett stort frågetecken, en tung omedvetenhet. Som om det vore ett skämt. Jag förväntas inte vara den, "Du är ju alltid på topp och har ansiktet för dig, du skojar ju alltid runt längst korridorerna och är glad!". Ja, you name it.
Återkommer imorgon. Jag undrar om hon har något nytt att säga.
Ta hand om er.
Imorgon ska jag på möte. Ätstörningsenheten. Fast vi träffas på ungdomsmottagningen för att jag skäms. Skäms över att vistas där. Skäms över vem jag blivit. Skäms över det jag gör. Det känns mer "okej". Hatar sånt egentligen. Ni förstår nog inte, om än jag förklarar så gör nog ingen det. Jag kan rakt och ärligt säga att jag egentligen har det så fruktansvärt bra! Jag älskar mina vänner och familj. Jag får ofta höra att jag ser bra ut (?!?) Jag har inte ett enda Godkänt i skolan, bara högre. Jag är ambitiös, tro det eller ej. För varje ny människa jag berättar om vad som pågår bakom fasaden så möts jag alltid av ett stort frågetecken, en tung omedvetenhet. Som om det vore ett skämt. Jag förväntas inte vara den, "Du är ju alltid på topp och har ansiktet för dig, du skojar ju alltid runt längst korridorerna och är glad!". Ja, you name it.
Återkommer imorgon. Jag undrar om hon har något nytt att säga.
Ta hand om er.
Identifiera er själva
Jag känner att suget på att överäta är så stort, det är oemotståndligt. Jag vet att här näst beger jag mig mot kylskåpet, skafferiet. Trots att jag redan är mätt. Och jag vet förklaringen och har endast mig själv att beskylla.
Idag orkade jag inte ta mig upp. Idag ville jag inte finnas till. Det gick inte att somna inatt, jag grubblade bara över morgondagen, praktiken. Och jag åkte inte, trots att min mor var ursinnig. Hon frågade mig "Vad är det för jävla fel på dig?" Hon var riktigt arg och jag kommer inte ihåg när hon var det sist. Tanken slår mig att jag är 18 år. Jag går skola för att jag vill det, och inte för någon annans skull. Och skulle hon bry sig så skulle hon aldrig vara arg på mig. Och jag vet att jag gång på gång också ljuger hon rätt upp i ansiktet om hon frågar om jag mår bra. Så det kanske inte är konstigt att hon tror att jag är en oambitiös och oengagerad dotter. Och jag hatar att inte kunna vara det längre. Och när hon säger skärp dig så gror det ett ännu större misslyckande i mig själv. Än sämre blir jag som dotter, kompis och elev.
Detta är då en del till orsaken, men framförallt den största är nog att jag vaknade 12.30 och hoppade över frukosten, jag var arg och for och cyklade 1,6 mil. Kom hem, var jättehungrig och åt. Fan också, så kräktes jag. Åkte till min vän, med godis för 23 kronor och lite cheezcrunchez eller hur det stavas. Ångest i mängder, ångest över att jag redan förstört allt.
Och jag sitter och frågar mig själv "Varför, varför, varför ska jag överäta? Vem säger att jag ska göra det?" Och jag kan inte svaret. Jag vet inte, ingen säger väl det? Jag själv vill ju egentligen inte det. Men något inom mig skriker om det, skriker mat mat, mat!!!
Idag orkade jag inte ta mig upp. Idag ville jag inte finnas till. Det gick inte att somna inatt, jag grubblade bara över morgondagen, praktiken. Och jag åkte inte, trots att min mor var ursinnig. Hon frågade mig "Vad är det för jävla fel på dig?" Hon var riktigt arg och jag kommer inte ihåg när hon var det sist. Tanken slår mig att jag är 18 år. Jag går skola för att jag vill det, och inte för någon annans skull. Och skulle hon bry sig så skulle hon aldrig vara arg på mig. Och jag vet att jag gång på gång också ljuger hon rätt upp i ansiktet om hon frågar om jag mår bra. Så det kanske inte är konstigt att hon tror att jag är en oambitiös och oengagerad dotter. Och jag hatar att inte kunna vara det längre. Och när hon säger skärp dig så gror det ett ännu större misslyckande i mig själv. Än sämre blir jag som dotter, kompis och elev.
Detta är då en del till orsaken, men framförallt den största är nog att jag vaknade 12.30 och hoppade över frukosten, jag var arg och for och cyklade 1,6 mil. Kom hem, var jättehungrig och åt. Fan också, så kräktes jag. Åkte till min vän, med godis för 23 kronor och lite cheezcrunchez eller hur det stavas. Ångest i mängder, ångest över att jag redan förstört allt.
Och jag sitter och frågar mig själv "Varför, varför, varför ska jag överäta? Vem säger att jag ska göra det?" Och jag kan inte svaret. Jag vet inte, ingen säger väl det? Jag själv vill ju egentligen inte det. Men något inom mig skriker om det, skriker mat mat, mat!!!
Ätstörningen är oövervinnerlig. Jag kan inte förstå mig på den eller mig själv.
Jävla kräkångest
Jag har det, jag säger det igen, och förmodligen inte den sista gången heller, jag hatar ångest, hatar mat, hatar utseenden, hatar kroppsideal, hatar speglar där allt påminns om hur äckligt och fel allting är. Hur "bullen" på magen växer. Hur "fettknölarna" på benen växer.
Allvarlig, seriöst, jag-verkligen-menar-det. Jag förstår mig inte på mig själv. Förstår inte varför jag ska äta när jag vet vad som sker sen. Förstår inte varför jag inte stannar vid en macka ibland, utan varför ska det bli tre? Kan inte förklara mig själv. Nu mer hakar jag bara på.
Müslin, de två mackorna och en bit sockerkaka, var såååååååååååååååååååååååååå onödigt. Varför kan jag inte stå emot bara? Varför ska jag lura kroppen och äta, försöka intala mig själv om att "Men detta kommer att stanna där, jag förtjänar det här". Det fungerar inte så längre. Varför kan jag då inte låta bli, allt är ett slöseri, på pengar, mat, mig själv och så vidare. Hopplöst, vansinnigt.
Allvarlig, seriöst, jag-verkligen-menar-det. Jag förstår mig inte på mig själv. Förstår inte varför jag ska äta när jag vet vad som sker sen. Förstår inte varför jag inte stannar vid en macka ibland, utan varför ska det bli tre? Kan inte förklara mig själv. Nu mer hakar jag bara på.
Müslin, de två mackorna och en bit sockerkaka, var såååååååååååååååååååååååååå onödigt. Varför kan jag inte stå emot bara? Varför ska jag lura kroppen och äta, försöka intala mig själv om att "Men detta kommer att stanna där, jag förtjänar det här". Det fungerar inte så längre. Varför kan jag då inte låta bli, allt är ett slöseri, på pengar, mat, mig själv och så vidare. Hopplöst, vansinnigt.
