Det känns som om hela mitt liv går i hård motvind. Idag kan jag inte ens förmå att känna en slint av glädje. Hur bra kan man egentligen må efter tre dagars överätande, tre gånger. Min lärare tycker att jag ska söka förlängd studietid. Och när jag berättade för mamma, att jag faktiskt inte mår helt okej. Jag mår inte bra, jag orkar inte ta itu med det enklaste som finns. Så blev hon liksom sur, som om jag gjort något fel. Hon fick mig att känna att det var mitt fel att jag mår såhär. Och till vis del, så ja, det kanske är så. Alla känslor som finns flätar sig samman till någon destruktivitet och det enda jag känner för är att rasa samman. Bryta min fasad, lägga mig ned och vakna en vacker dag... då jag kan vara den jag egentligen är, mitt vanliga jag.

Jag känner mig som en tyngande länk. Som i tid och otid tappar försvinner från verkligheten. Jag känner mig nästan apatisk, oberörd och annorlunda i jämförelse med alla andra. Jag kan inte längre vara klassens pajas, som skojar runt i klassrummet. Förväntas inte längre att vara den personen. Det går inte att le åt saker jag tidigare gjorde. Det går inte längre att skratta åt skämt som är sämst i världen. Det är inte roligt nu. Nej, jag hatar det.

Kom precis tillbaka till skolan efter ett möte på ätstörningsenheten. De tycker att jag ska börja i dagvård. Dagvård, hallå! Jag trodde det bara var anorektiker där, men inte det. Hon förklarade att det finns bara en fulländad anorektisk. Resten är normalviktiga och "de andra har samma problem som dig". Frågan är dock, jag vet inte hur, om eller när jag ska ta itu med detta. Känns som att det går i rätt riktning för mig. Jag gör mig bara av med maten i genomsnitt två gånger per dag. Även om det är två gånger för mycket. Men att ha gått från åtta till två gånger om dagen är väldigt, väldigt bra och stort för mig. Kilona trappas också ner. Precis som jag vill ha det.

Jag känner att inget kan hjälpa mig. Det finns ingenting som jag inte provat. Jag kan inte, det går inte. Jag är så fruktansvärt fånig som inte ens klarar det.

Jag har hamnat i något slags mellanläge. Fastnar gärna med blicken, ryser och känner min molande värk i magen. Hunger. Yrsel. Huvudvärk. Trötthet. You name it. Jag känner mig uppgiven och oengagerad. Missanpassad var jag än är. Känner hur min utstyrsel klär mig fel. Vet att min fasad sjunker samman. Möts av ovetande blickar. Som säger mig att de undrar, de kanske vill veta vad det är med mig. Det vill jag också. Men mitt i denna ram som omringar mig så är jag än så länge inte dum nog att veta varför. Min IQ räcker fortfarande så långt att jag vet att orsaken handlar om hur jag behandlar min kropp. Jag låter den gå på tomgång. Hjärnan utan bränsle och muskler som inte orkar. Jag har inte svaret på varför, varför jag gör såhär. En undermedveten banting. Det känns bara inte ok att äta. Jag är inte värld det. Jag skulle ju prestera, vara världsbäst, allas önskan. Någon att se upp till.

...Sammanfattningsvis, min kropp är inte i skick och jag vet att jag gör fel.

Jag fick kontinuerligt positiva kommentarer när jag tappade mina kilon. Men det kändes ofta som om tonarten från nära och kära på något vis lät medlidande och allt annat än beundransfull och peppande. Varje gång som jag stod i spegeln så kunde jag inte se någon skillnad på min kropp. Istället klandrade jag mig själv för att jag ätit si eller så mycket under helgen. Jag minns tillexempel en gång när jag under gymnasiet tävlade med en dansgrupp. Vi skulle sy paljettshorts till en tävling och vi skulle ta midjemått och rumpmått för att kunna ta reda på vilken storlek vi skulle sy efter. Den var visserligen lite liten i storleken så vi uppmanades att ta en större än vanligtvis. De flesta i min grupp sydde efter storlek 38 medan jag själv tog 44. Jag kikade bakom de andra för att jag ville så gärna höra deras storlek, men ändå inte. Även om vi hade samma mått och de hade valt storlek 38 så fick jag för mig att jag måste ha dragit in magen omedvetet. För det fanns ju ingen chans i hela världen att jag såg ut som dessa

Jag brukade tänka att det egentligen måste vara värre än vad jag själv ser i spegeln. Jag visste ju att när jag varit som störst så såg jag aldrig riktigt själv att jag var så pass stor som jag egentligen var. Det skrämde mig att det kanske var lika dant nu också. Och att läsa på aftonbladets hemsida om en tjej som hade anorexi med ett Body Mass Index (BMI) 16 kunde ge mig så många frågor. I mina ögon så kunde kvinnan ha en jättesnygg kropp. Och så rullade processen i mig själv igång. Då måste ju jag vara så vansinnigt stor egentligen, men jag ser det inte själv? Hur kan en anorektisk se bra ut egentligen?

 Och jag beklagade mig själv på ett eller annat sätt när jag fick kritik över min vikt. Rädslan över att någon skulle komma på mig tillförde att jag inte bara var en misslyckad, äcklig bantare i mina egna ögon. Utan även i alla andras. Det kändes som om alla kommenterade min vikt för att vara snälla på något sätt. De kunde se att jag kanske var sund. Jag blev varje gång ett stort frågetecken när folk kommenterade det. För det syntes inte i spegeln, jag kunde till och med själv känna äckelkänslan som rullade runt i magen. Så många gånger jag svurit över vilka idioter jag har till vänner, hur falska och okänsliga dom är. Jag visste att jag skulle ha gått upp flera kilon till nästa vecka. Det visade sig aldrig i mått eller på vågen men i mina ögon växte jag alltid. Jag skapade mig en egen ”föreställning” om hur allting var och hur alla andra egentligen tänkte. De sa att jag blivit smal för att de inte ville att jag skulle gå ner i vikt, bli smalare än de själva eller för att de mådde så otroligt bra av att se mig som en stor loser."