Ett bra tag sedan jag lämnade ett avtryck. Jag tror det beror på min såååååååå-jättttttttte-roligaaaa-liiiiiiiiv. Desto mer tiden går ju mindre tankar har jag kring vad jag ska/får äta och inte. Jag ödlsar inte heller energi till att räkna kalorier, fettprocent och så vidare. Det skrämmer mig, och jag är så fruktansvärt rädd att måsta lämna den trygghet jag har. Någon slags dubbelmoral blir det av hela paketet. För jag är så rädd att öka i vikt. Tänk dig:

Du har precis klättat upp på den högstra trampolinen 15 meter upp och du vet att du ska utanför din "trygghetsbubbla". Du är rädd för att bli rädd, sårad eller ledsen. Desto mer du går utåt på trampolinen, ju mer tänjer du på din trygghetsbubbla som du inte vill kliva ur. Att sticka ut huvudet från trampolinen gör att du tappar andan och inte får tillgång till luft. Känns det bra att inte kunna andas? Prova och se hur det känns. Men när man väl klivit ut i den tomma luften i väntan på att något ska hända så möts du inte av något annat än ett lyckorus. I själva verket är grunden till trygghet, tron på oss själva. När du är påväg upp mot ytan och ljuset, får du en slags kick, som gör att du vill göra det igen. Precis när du kommit ovanför vattenytan, så kippar du efter luft som om du hade varit utan syre i flera minuter. I själva verket är vi inte rädda för det som finns runt omkring oss, utan vi är rädd för våra känslor, vårt agerande och vår egen betydelse.

I övrigt ska jag igga playan om två veckor. Känner mig som en jättesäl, en gris strax före slakt, en kossa med tvillingar. Budskapet ligger i att jag har ångest över att visa mig som det jag ser ut nu. Nu är jag dötrött. Måste sova. Nu, nu, nu...

Läste ett blogginlägg där en tjej beskrev skuldkänslan som den värsta känslan. Och jag låg och grubblade över detta innan jag somnade inatt. Jag tror att skuldkänslan är den ohållbara känslan som finns (..för min egen del iallafall). Ångest är ju också en som förståss toppas jobbigaste-känslan-listan. Men ångesten kan man hantera, på ett eller annat sätt. I mitt fall, så kan jag välja om jag vill äta sallad eller korv och makaroner till middag. Väljer jag det sistnämda så får jag ångest. Men skuldkänslan kan komma som ett rullande klot, och trycka en till botten. Egentligen skulle det kunna ses som världens löjligaste sak, men jag kan få skulkänslor när min mamma skjutsar mig till en vän, eller träningen. Sådana små grejer som ingen annan överhuvudtaget tänker på. Det som rör skuldkänslorna mest är att de ofta kommer i efterhand, då kastet redan är gjort..

Ber om ursäkt, för det allt för röriga inlägget. Svårt att formulera sig rätt, och jag kanske inte når fram till någon heller. Men jag kom åtminstone fram till en ny insikt.

Jag ska nog börja skriva här igen. Då och då. Mitt liv tar stora och nya riktningar. Ger mig nya kapitel i livet. Livserfarenhet och öppna dörrar. I nuläget går jag på en ätstörningsenhet. Jag är inte erfaren av denna plats men kan ändå känna att deras bemötande mot mig, är menat väl. Den största frågan jag bär inom mig är hur allt kommer att bli. De ser långsiktigt, de gör inte jag. Måste bli fri(sk) fort. Nu, på en gång! Har inte tid, om än jag egentligen borde ha all tid i världen nu när jag går ut min sista termin för denna gymnasieskola för all tid. Tredje året, jag har gått skola i 13 år, vansinnigt. Tillbaka till det jag egentligen ville komma fram till att jag fortfarande är i den situationen då jag inte vet vad jag vill, om jag kan, är redo. Men å andra sidan vet jag också, att jag i ett års tid sökt flyktvägar för just detta. Allt för att undvika det. För vem som helst skulle väl kunna lära sig att äta normalt?

I nuläget har jag ingen specifik diagnos. Den börjas nästa fredag. Läkarundersökningar, prover som ska tas, kolla hjärtat har varit prio ett för min del. De är bortgjorda och ny börjas nästa steg? Var i min ätstörning ligger jag? Vad är mit problem? Hur ska vi lägga upp min "friskhetsprocess?" Även fast jag aldrig egentligen velat göra detta, så gör jag det mest för deras skull. Min vikt har aldrig nämnts, jag vägrar ställa mig på vågen inför andra. Eller att överhuvudtaget prata om min vikt. Fy, usch, blä. De sa att jag har anorektiska tendenser. Och det känns helt jävla, fruktansvärt, otroligt knäppt att höra. För jag är normalviktig (!!!) Jag är muskulös och relativt fit, faktiskt. Och det är kanske där problemet ligger, för jag ser för musklig och stor ut. Jag vill bli smalare. Jag känner mig inte riktigt redo för detta. Och förresten, så skriver jag nu en bok. Som ett projektarbete, och som jag hoppas på ska kunna hjälpa någon annan i framtiden, exakt som det finns såna böcker som hjälpt mig. Men i vissa, kan man läsa om fula knep de använt. Otroligt dåligt, för det tog jag efter. Ingen ska få ta del av mina. Jag lovar att de är fantastiska. Jag bor hemma och ingen vet något, efter fyra års tid. Då är man bra.


En ytterst lång text, inte ännu finslipad.

"

Jag fick kontinuerligt positiva kommentarer när jag tappade mina kilon. Men det kändes ofta som om tonarten från nära och kära på något vis lät medlidande och allt annat än beundransfull och peppande. Varje gång som jag stod i spegeln så kunde jag inte se någon skillnad på min kropp. Istället klandrade jag mig själv för att jag ätit si eller så mycket under helgen. Jag minns tillexempel en gång när jag under gymnasiet tävlade med en dansgrupp. Vi skulle sy paljettshorts till en tävling och vi skulle ta midjemått och rumpmått för att kunna ta reda på vilken storlek vi skulle sy efter. Den var visserligen lite liten i storleken så vi uppmanades att ta en större än vanligtvis. De flesta i min grupp sydde efter storlek 38 medan jag själv tog 44. Jag kikade bakom de andra för att jag ville så gärna höra deras storlek, men ändå inte. Även om vi hade samma mått och de hade valt storlek 38 så fick jag för mig att jag måste ha dragit in magen omedvetet. För det fanns ju ingen chans i hela världen att jag såg ut som dessa

Jag brukade tänka att det egentligen måste vara värre än vad jag själv ser i spegeln. Jag visste ju att när jag varit som störst så såg jag aldrig riktigt själv att jag var så pass stor som jag egentligen var. Det skrämde mig att det kanske var lika dant nu också. Och att läsa på aftonbladets hemsida om en tjej som hade anorexi med ett Body Mass Index (BMI) 16 kunde ge mig så många frågor. I mina ögon så kunde kvinnan ha en jättesnygg kropp. Och så rullade processen i mig själv igång. Då måste ju jag vara så vansinnigt stor egentligen, men jag ser det inte själv? Hur kan en anorektisk se bra ut egentligen?

 Och jag beklagade mig själv på ett eller annat sätt när jag fick kritik över min vikt. Rädslan över att någon skulle komma på mig tillförde att jag inte bara var en misslyckad, äcklig bantare i mina egna ögon. Utan även i alla andras. Det kändes som om alla kommenterade min vikt för att vara snälla på något sätt. De kunde se att jag kanske var sund. Jag blev varje gång ett stort frågetecken när folk kommenterade det. För det syntes inte i spegeln, jag kunde till och med själv känna äckelkänslan som rullade runt i magen. Så många gånger jag svurit över vilka idioter jag har till vänner, hur falska och okänsliga dom är. Jag visste att jag skulle ha gått upp flera kilon till nästa vecka. Det visade sig aldrig i mått eller på vågen men i mina ögon växte jag alltid. Jag skapade mig en egen ”föreställning” om hur allting var och hur alla andra egentligen tänkte. De sa att jag blivit smal för att de inte ville att jag skulle gå ner i vikt, bli smalare än de själva eller för att de mådde så otroligt bra av att se mig som en stor loser."