Veckan har varit grymt svår och komplicerad. Jag förvånas över mig själv och undrar var den viljestarka och vågade tjejen tog vägen i allt kaos längst "vägen" hit. Jag spelar mig själv i två skildringar. Jag är ytligt sett den starka, glada och positiva tjejen, utan problem. Jag är tjejen som längtar till framtiden och när jag kan uppfylla mina drömmar. Men inombords krossas mina drömmar. Jag blir den svaga, ledsna och omotiverade tjejen. Någon som bara hakar med strömmen, men som ändå inte vill vara som alla andra. Jag kan inte det.

Igår var jag hos min kurator. Vi pratade om en händelse för två sommrar sedan. Kuratorn är en söt tjej på 30 långa år. Det som är så fantastiskt med henne är att hon själv befunnit sig i samma situation som mig. Eller inte exakt samma. Allting ser ju olika ut. Men på ett eller annat sätt så är det ganska likt. Hon känns inte så "gammal" som hon är. Hon står med fötterna på jorden, och föstår mig. Det känns som om hon inte heller är så långt ifrån sin tonårstid, som det skulle kännas om jag pratade med en 50+.

Vi pratade om killar, om hur svårt jag har att låta någon killa vidröra mig. Att jag aldrig skulle kunna ge mig in i ett förhållande, om jag inte älska mig själv så kan jag inte tillåta någon annan älska mig. Hon sa till mig i något i stil med "Jag förstår att det inte är lätt för dig att killar kommer fram till dig, för som jag ser dig, så tycker jag du är jättevacker"

Och jag är en människa som inte kan ta åt sig kommentarer, många gånger kanske jag tar åt mig av dom och tror folk pikar mig istället. Eller är oseriösa. Och det känns ibland som en kniv i magen när någon ger mig en kommentar. För att det gör så ont i mig att dom bara vill vara snälla, och att det är anledningen till varför dom säger det. Istället blir jag ledsen, jag tror dem inte, jag vill istället att de ska vara tysta.

Älska mig inte, för jag kan inte älska dig.