Ett offer
Det känns som om jag är ett offer för de som undanskymts. Jag säger än en gång, att jag är en duktig elev, ambitiös och höga betyg. Jag blev uttagen av skolan att få åka och göra praktik utomlands i två veckor. Ändå så känns det som om de inte bryr sig, om den gången jag klev in på gymnasierektorns kontor tillsammans med min mentor och sökte förlängd studiegång att ingen orkar bry sig, "Hon går ju sista terminen i årskurs tre, klart hon måste klara det, om hon klarat så länge", känns det som. Trots att jag sagt att min skolkurator gärna ville styrka det. Så har jag inte hört ett ljud, jag är ett offer för de bortglömda.
Jag vet att det smärtar att tro att man är "den bortglömda". Det är du inte! De vet bara inte vad de ska göra, det är deras sätt att försöka förstå, förklara bestämt, ärligt och tydligt varför det ligger till som det gör. Det är du som är viktig - inte deras förväntningar, krav eller förhoppningar!
Kram
Du är inte den bortglömda, men du måste se till att dem lyssnar på dig! Bara för att du är ambitiös och duktig, behöver du inte driva in dig själv i väggen. Sätt ner foten, skrik rakt ut, vifta med armarna, det handlar om din självrespekt, du måste synas och bli hörd; för din skull!
Det handlar om DIG, DITT liv och DINA möjligheter. Vissa människor kan inte se sådant, dem är inte skapta för att förstå, därför får då vara tydligare. Du är känsligare, du är lyhördare, du är den goda, du måste visa vägen!
Stor kram
