Jag vet att jag är sämst på att blogga. Anledningen till varför migg bloggande går i perioder är att den ibland fungerar som en slags terapi för mig. Men ibland räcker inte det, nu, och sen en tid tillbaka har allt varit åt skogen. Jag lever i en fruktansvärt misär och vill inte leva längre. Jag, som brukade stå för vem jag var gör inte det längre. Jag vet inte ens vem jag är. Mitt liv är begränsat och min kropp säger emot, visar vad hela min livsprocess tillför. Jag har väldigt sällan menstruation och nu har jag haft två månader i rad och det var i februari jag hade mens sist, och senast jag hade det två månader i rad kommer jag inte ihåg. Jag sover väldigt få timmar. Jag orkar aldrig ta mig ut och gå, eller springa. Så fort jag böjer mig fram så kommer det upp mat. Jag kan inte längre äta bland människor, om jag inte bara äter sallad. Kan inte fokusera om jag ser en oerhört smal människa. Jag hatar det. Och kan inte vistas i närheten med personen i fråga utan att känna mig kränkt och misslyckad. Och så mycket mer. Jag vill inte dö, men jag vill inte leva detta liv.