Dessa oroande Söndagar
Jag har tidigare nämt om min förlängda studietid och steget närmare har jag kommit. Berätta för min rektor som tidigare under årskurs ett var min lärare att jag ville detta. Jag visste inte hur jag skulle berätta, för att det inte skulle låta som om jag tycker synd om mig själv. Hon sa "Om jag frågar såhär, hur mår du?", detta är väl på sätt och vis en fråga som har sitt svar printat i ryggmärgen "Jo, nog mår jag bra". Där tog min lärare över och fortsatte det jag egentligen ville komma fram till. Hon var inte som alla andra lärare förvånad. Hon hade anat, som alla de andra lärarna också. Och det blir lite dubbelmoral när alla säger att de anat, de trott, de sett och så vidare. Varför i all världen har ingen frågat mig? Varför bröt ingen ner mig och sa att de såg? Varför kunde ingen ha stoppat mig? Är det verkligen ingen som brytt sig. Det känns verkligen så. Trots att när jag berättat möts av oroande och undrande blickar. Varför, varför, varför... Det blir lite dubbelmoral. Samtidigt som jag nu, blir lite fundersam och besviken så hade det nog varit lika bra att ingen frågade mig. Jag kanske behövde få ta det i "min takt"...
jag har också lite sjukt desperata tankar. skulle allra helst vilja vakna upp i en annan kropp, redan i morgonbitti :) känner du igen dig? kram
Jag hittade din blogg för en kvart sen och har läst här sedan dess (alltså väldigt lite). Du är i sitsen jag satt i för nästan ett år sedan (april) Jag hade precis kommit ut efter drygt ett halvår på barnpsyk och ätstörningsenheten. Det slutade, efter en lång kamp mellan friska och sjuka Elin. Jag hade som du, högre än godkänt i allt, men inlagd på psyk i sju månader gjorde att betygen sjönk. Men jag hade aldrig överlevt om jag inte släppt på dom gränserna. Men hur som helst, jag läste vidare, ett halvår, så jag tog studenten i mitten på november. Utan de där tre månaderna hade jag inte levt nu. Utan fullständiga betyg/icke slutförd gymnasietid hade jag nog hamnat på gränsen mellan liv och död, där jag varit så många gånger, ännu en gång.
Och för alla läsare; de högsta skratten är inte de ärligaste, det är de bredaste som visar vilka känslor som döljer sig på insidag. Tro inte på skratt, tro på leendena.
Oj, en uppsats fick du, så varsågod^^
Kram, keep on going