Jag har suttat min text tio gånger om. I hopp om att få ur mig något vettigt, eller något klokt att tillföra, så har jag istället fastnat i någon expressin afasi. Uttryckslös, obalanserad och "inte här". Orken tryter och jag förmår mig inte att leta efter min bibloteksbok för att lämna igen den, trots att jag vet att den ska vara inlämnad. Inget når fram till mig längre. Av mitt så tryggt och starka skal som skyddar mig inom skolgårdens ramar, så kan jag inte ens pressa ut en endaste tår ur min ögonvrå, när jag vill det som mest. Oacceptabelt och obefintligt. Det känns obekvämt att veta att tankarna kommer från mig när jag skriver att jag skulle vilja att någon gav mig en oskyldig död. Låt mig bara få vara ett oskyldigt offer. Så resten av planeten (som ändå egentligen inte bryr sig om en) skulle kunna fortsätta i sin ovishet, även om de brytt sig eller ej.

På tal om vänner, är inte liver märkligt. Hela vår tillvaro byggs upp från barnsben till vuxet åldrande av människor, nära & kära, bekanta och vänner. Vad är det som gör att vi känner oss så lyckliga när vi har vänner, eller mer tillfreds över vår vardag. Är vi egentligen inte kloka nog att förstå att det finns inget som heter föralltid.

Känslokall, tomhänt och ett förvirrande som fastnat i ett stort svart snurrande hjul. Där jag inte vet in eller ut. Ibland är livet energitagande, när det  handlar om att man ska försöka att leva, inte bara överleva.

Förlåt för världens mest deppigaste inlägg. Det går över, det måste det göra

Läste ett blogginlägg där en tjej beskrev skuldkänslan som den värsta känslan. Och jag låg och grubblade över detta innan jag somnade inatt. Jag tror att skuldkänslan är den ohållbara känslan som finns (..för min egen del iallafall). Ångest är ju också en som förståss toppas jobbigaste-känslan-listan. Men ångesten kan man hantera, på ett eller annat sätt. I mitt fall, så kan jag välja om jag vill äta sallad eller korv och makaroner till middag. Väljer jag det sistnämda så får jag ångest. Men skuldkänslan kan komma som ett rullande klot, och trycka en till botten. Egentligen skulle det kunna ses som världens löjligaste sak, men jag kan få skulkänslor när min mamma skjutsar mig till en vän, eller träningen. Sådana små grejer som ingen annan överhuvudtaget tänker på. Det som rör skuldkänslorna mest är att de ofta kommer i efterhand, då kastet redan är gjort..

Ber om ursäkt, för det allt för röriga inlägget. Svårt att formulera sig rätt, och jag kanske inte når fram till någon heller. Men jag kom åtminstone fram till en ny insikt.

Har sedan jul haft alla möjliga inflamationer och infektioner i kroppen. Virus och bakterier hit och dit. Läkarbesök om vartannat. Än en gång uppsökte jag läkaren i Tisdags för öronen och även mina halsmandlar. Inget kunde hittas, så blodprover togs och jag fick en tid idag, Torsdag. Det visade sig att jag har en öroninflamation och körtelfeber. Sänkan visade ingenting och det tyder på att jag burit på det länge så att kroppen vant sig. Värst av allt är att detta är som en långdragen feber (...och allt vad det innebär) och tar från veckor till månader att bli frisk. Och efter man "blivit frisk" så måste man vänta fyra veckor innan man kan påbörja träning. Då snackar vi mitt sommarlov. Detta kom så fruktansvärt, otroligt olägligt som det bara kan komma! Och det finns oturligt nog inget hjälpmedel för att motverka detta, utan istället måste jag "rida ut stormen". Fan också, jävla skit.

Jag är helt förslappad. Imorgon börjar jag om.

Det känns som om jag är ett offer för de som undanskymts. Jag säger än en gång, att jag är en duktig elev, ambitiös och höga betyg. Jag blev uttagen av skolan att få åka och göra praktik utomlands i två veckor. Ändå så känns det som om de inte bryr sig, om den gången jag klev in på gymnasierektorns kontor tillsammans med min mentor och sökte förlängd studiegång att ingen orkar bry sig, "Hon går ju sista terminen i årskurs tre, klart hon måste klara det, om hon klarat så länge", känns det som. Trots att jag sagt att min skolkurator gärna ville styrka det. Så har jag inte hört ett ljud, jag är ett offer för de bortglömda.

Det känns som om hela mitt liv går i hård motvind. Idag kan jag inte ens förmå att känna en slint av glädje. Hur bra kan man egentligen må efter tre dagars överätande, tre gånger. Min lärare tycker att jag ska söka förlängd studietid. Och när jag berättade för mamma, att jag faktiskt inte mår helt okej. Jag mår inte bra, jag orkar inte ta itu med det enklaste som finns. Så blev hon liksom sur, som om jag gjort något fel. Hon fick mig att känna att det var mitt fel att jag mår såhär. Och till vis del, så ja, det kanske är så. Alla känslor som finns flätar sig samman till någon destruktivitet och det enda jag känner för är att rasa samman. Bryta min fasad, lägga mig ned och vakna en vacker dag... då jag kan vara den jag egentligen är, mitt vanliga jag.

Jag känner mig som en tyngande länk. Som i tid och otid tappar försvinner från verkligheten. Jag känner mig nästan apatisk, oberörd och annorlunda i jämförelse med alla andra. Jag kan inte längre vara klassens pajas, som skojar runt i klassrummet. Förväntas inte längre att vara den personen. Det går inte att le åt saker jag tidigare gjorde. Det går inte längre att skratta åt skämt som är sämst i världen. Det är inte roligt nu. Nej, jag hatar det.

Kom precis tillbaka till skolan efter ett möte på ätstörningsenheten. De tycker att jag ska börja i dagvård. Dagvård, hallå! Jag trodde det bara var anorektiker där, men inte det. Hon förklarade att det finns bara en fulländad anorektisk. Resten är normalviktiga och "de andra har samma problem som dig". Frågan är dock, jag vet inte hur, om eller när jag ska ta itu med detta. Känns som att det går i rätt riktning för mig. Jag gör mig bara av med maten i genomsnitt två gånger per dag. Även om det är två gånger för mycket. Men att ha gått från åtta till två gånger om dagen är väldigt, väldigt bra och stort för mig. Kilona trappas också ner. Precis som jag vill ha det.

Jag känner att inget kan hjälpa mig. Det finns ingenting som jag inte provat. Jag kan inte, det går inte. Jag är så fruktansvärt fånig som inte ens klarar det.