Jag skäms så obefintligt mycket över mig själv. Att det finns inga ord som kan ge mina känslor rättvisa. Jag börjar kunna identifiera mig med gamla spår. Precis som det var för ganska exakt ett år sedan. Dessa jävla överätningar. Jag äter mig mer än mätt (då "normala" personer endast tänker tanken "Oj, vad jag åt för mycket, mer än vad magen rymmer!") Medan jag får panik, känner mig som en rullade köttbulle, "Hallå! Kom och kläm vettja!" Och än värre blir det att efter en sådan "överätning", då näringen tömts ut ur min kropp så blir jag hungrig inom loppet av tio minuter igen. Om det är på kvällen. Under dagen får jag bara en molande smärta i magen. Och sen äter jag igen, och det kan på så vis bara fortsätta så några gånger. Förut fick jag ont i magen direkt och fick avsmak för mat.

Imorgon ska jag på möte. Ätstörningsenheten. Fast vi träffas på ungdomsmottagningen för att jag skäms. Skäms över att vistas där. Skäms över vem jag blivit. Skäms över det jag gör. Det känns mer "okej". Hatar sånt egentligen. Ni förstår nog inte, om än jag förklarar så gör nog ingen det. Jag kan rakt och ärligt säga att jag egentligen har det så fruktansvärt bra! Jag älskar mina vänner och familj. Jag får ofta höra att jag ser bra ut (?!?) Jag har inte ett enda Godkänt i skolan, bara högre. Jag är ambitiös, tro det eller ej. För varje ny människa jag berättar om vad som pågår bakom fasaden så möts jag alltid av ett stort frågetecken, en tung omedvetenhet. Som om det vore ett skämt. Jag förväntas inte vara den, "Du är ju alltid på topp och har ansiktet för dig, du skojar ju alltid runt längst korridorerna och är glad!". Ja, you name it.

Återkommer imorgon. Jag undrar om hon har något nytt att säga.
Ta hand om er.

---