Påskägg och virus

Förundras över mitt sätt att tänka logiskt, gå efter magkänsla, förnuft eller institution. Orden existerar knappt, det är mer som att det bara finns allt eller inget. Dubbla träningspass om dagen, eller ingen träning alls. Übernyttig mat eller så äter jag obrydd. Just nu är jag inne i en fas där jag går omkring som en levande död. Äter och bara existerar, egentligen skulle jag behöva söka min maxgräns till självdiciplin. Men detta sökande kvarstår utan något som helst resultat. Det slutar alltid i återvändsgränder. Sitter med ångest som maler sönder en, min godispåse, läxorna som jag inte fixar att göra. Tomstirrande mot tvn, glömmer bort min mättnad, äter, äter, äter... och jag får skylla mig själv. Förstår inte hur jag ska hitta en balans i tillvaron.

I övrigt så avlöser alla slags virus varandra och kramar om min kropp, förståss. Sedan jul har jag aldrig varit riktigt frisk. Det är magsjuka, feber, magkatarr, ögoninflamation, öroninflamation och allmänna träningsskador som drabbar mig. Har inte sedan strax innan jul kännt mig fullt kry och frisk. Mitt påsklov har blivit en transportsträcka till friskhet, fyllt med överätningar, ingen träning, osund mat, obrydd och sliskig. Och med förnuft nog, så vet jag, att genom att söka brister hos sig själv kommer man ingenstans. Så länge man inte har motivation till att förändra dem.

Min mamma och pappa, har nu tjatat på mig att vila och ta det lugnt. Sure, efter en hel veckas soffsittande känner jag mig inte ett dugg fräshare. Det kryper i benen och raslösheten är ofattbart stor. Det som oroar mig mest är att jag ska på studentresa om en månad i två veckor, och jag ser ut som jag gör. Förstår inte hur jag egentligen prioriterar min skolgång i andrahand. Jag som alltid varit så duktig. Men vad spelar det för roll nu kan jag tänka. Det sker ingen skillnad oavsett om jag uttrycker mig, och ber om att få förlängd studiegång. De nickar, säger att de förstår, tycker att det är synd om mig. Jahaaadåååå?! Medlidande har aldrig varit någon slags eftersträvan för mig. Anledningen till varför jag blir så frustrerad är att när jag väl kommer till saken, är det ingen som vill lyssna eller se. Jag vill ju detta för min egen skull, min egen karriär, min framtid.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0